Med tanke på rådande samhällsutveckling mot ett allt omänskligare klimat och en integritetssyn från ledarhåll som är under all kritik så är det inte alls så konstigt att det som hänt och alltjämt händer i form av FRA-övervakning, trakasserier av redan svaga och sjuka, Ipred, datalagringsdirektiv etc också får konsekvenser på ett vardagligt och personligt plan. Små men påtagligt olustiga iakttagelser i min egen vardag kommer jag därför dedikera detta inlägg åt.

Bossens beteende

För ett par år sedan berättade en chef att han bevittnat ett brott. Eller mer korrekt, de som begått ett brott hade förlagt delar av sin flyktväg framför näsan på honom då han befunnit sig ute sent en kväll i Stockholms innerstadsdjungel. Det som lämnade ett bestående intryck var inte händelsen per se utan att chefen inte brytt sig om att ställa sig till polisens förfogande. På den tiden, dvs ca ett par år tillbaka i tiden, så tyckte jag att det var mycket märkligt och nästan lite irriterande. Klart man måste ta sitt ansvar och ställa upp för rättssamhället på det sätt som går och kan, resonerade jag.

Idag så förlikar jag mig allt mer med min dåvarande chefs beteende. Jag vet inte exakt vad hans beslut bottnade i och kanske var det bara ren lättja. För egen del så beror det dock på att mitt förtroende för demokratin, vårt politiska ledarskap och rättsstaten fått sig en rejäl smäll.

Ledarskap är förtroendebaserat

Gott ledarskap bygger förtroenden. Gott ledarskap skapar förtroendefulla människor. Gott ledarskap är positivt och gör att de man leder som minsta gemensamma nämnare har en vilja att vara med i förändring och på ett djupare plan göra vad de kan för att åstadkomma resultat och belöna det förtroende de uppryms av och som de även givit.

Dåligt ledarskap fungerar på motsatt vis. Dåligt ledarskap raserar. Dåligt ledarskap respekterar inte förtroenden. Dåligt ledarskap skapar ingen känsla hos de som leds att göra mer än det absolut nödvändiga. Dåligt ledarskap tarvar tvång och regleringar ty den som inte trivs, inte får förtroenden och inte blir respekterad har ingen anledning att agera på ett sätt som gynnar den kontext man verkar inom och är en del av. Detta gäller på ett litet företag såväl som i samhället i stort.

Dåligt ledarskap är - hårdraget - inget ledarskap.

Dåligt ledarskap lägger grunden för vi och de.

Vi har dåliga ledare

Så vad har vi för tecken på dåligt ledarskap? Finns det speciella milstolpar som tydliggör detta dåliga ledarskap?

Det finns flera men jag tänker bara lyfta ett par av de värsta exemplen.

Milstolpe 1: FRA-lagen

FRA-lagen ledde, efter många om och men, fram till den största aktivt levande demokratiska yttringen i modern tid. Det var en demokratisk yttring som kanaliserades i en motreaktion. Vi gick man ur huse och formligen slet upp de annars så knutna nävarna ur byxfickorna. Ung som gammal, vänster som höger, människa som hund begav sig ut på integritetsbarrikaderna. Nog var nog och då var det nog!

För den som inte var med den där magiska dagen utanför Riksdagshuset så kan ingenting jag skriver ge rättvisa åt den känsla som var snudd på gripbar där och då. Det var demokrati i sin ädlaste och vackraste form. Dock med magert resultat.

Vi, folket, gav uttryck för en sanslös politisk protest.

De, våra ledare, gav uttryck för demokratiförakt.

Milstolpe 2: Privatsnutlagen Ipred

Fredrik "Benito" Reinfeldt gick som så många andra etablissemangspolitiker till val 2006 valfläskandes "vi kan inte kriminalisera en hel ungdomsgeneration".

Enligt Benito så har ju så heller inte skett. Ty i Benitos värld så är det legitimt, som demokratisk representant, som förtroendevald, som landsfader att bedriva otrohetsretorik med de han är satt att leda och de han har ett förtroende att leva upp till.

Så vad är då otrohetsretorik?

Jo, att helt enkelt tala sanning men på ett bedrägligt vis à la "men lilla gumman, det förstår du väl att jag inte var otrogen med Lisa i fredags?". För så var det ju verkligen inte. Att däremot Lisas köksbord hållbarhetstestades på tisdagen och att lilla gummans och lilla gubbens säng på torsdagen delades av lilla gubben och Lisa förtäljer inte historien. Lilla gumman var då passande nog bortrest på konferensresa. Men otrogen var inte lilla gubben. Åtminstone inte i fredags.

För precis så resonerar Fredrik "Benito" Reinfeldt. I dennes värld är det legitimt att tala sanning medelst godtycklig och bedräglig tolkningsfrihet och utelämnandes både helhetsperspektiv och förtroendeaspekt.

De, våra politiska ledare, jagar inte en hel "ungdomsgeneration".

Någon annan, bl.a. Sonys lobby, har istället fått jaktlicens att agera privatsnutar.

Vi, folket, får snällt gilla läget. Lite smällar får man ta? Det går inte att göra en omelett utan att knäcka några ägg?

Demokratisk respekt

De nyssnämnda milstolparna visar på en demokratisk respekt och en demokratisk förståelse som är långt bortom demokratins intention.

Vad spelar det för roll att vi har allmän och lika rösträtt när storföretag, juridiska personer (som saknar rösträtt), är de enda som lyssnas på?

Vad spelar det för roll att vi officiellt är en demokrati men i praktiken inte ens värnar sådana självklarheter och demokratiska fundamenta som meddelandeskydd, budbärarimmunitet, yttrandefrihet och personlig integritet?

Vad spelar det för roll att lagen skall vara ett formellt eko av folkets informella grundvärderingar när folkets värderingar anses vara fel?

Vad spelar demokratin för roll när den förvandlas till ett tomt ord?

Orwell tränger under huden

Initialt nämnde jag hur mina egna värderingar förändrats i takt med rådande demokratifientliga samhällsutveckling. Jag har på kort tid noterat ett antal händelser som givit uttryck för detta.

No. 1 - Opinionsundersökningen

Ett stort brev damp nyligen ned i brevlådan. Stora brev är spännande. Ty de normala postförsändelserna brukar allt som oftast vara mindre och plånbokstömmande. Men det här var ett stort och spännande brev.

Det stora brevet visade sig relatera till en opinionsundersökning innehållandes en flersidig svarsblankett:


Hade jag fått denna svarsblankett i min hand för bara några år sedan hade jag tagit emot den positivt. Inte för att deltagande i SCB-undersökningar ger vuxenpoäng, för vuxenpoäng räknar i regel inte vuxna.

[En liten passus är på sin plats. Det verkar ha blivit norm att vara kille eller tjej från vaggan till graven. Själv ser jag inget fel i att vara kvinna eller man och jag anser inte att det bör kopplas till ålder utan mognad, dvs förmåga till frihetsnyttjande och ansvarstagande. Det finns många kvinnor och män inom piratrörelsen som ur ett strikt åldersperspektiv kan klassas som kille eller tjej men som ur ett mognadsperspektiv är högst manliga eller kvinnliga. Förväxla för övrigt inte omognad med att behålla och underhålla barnet i sig. Utan detta stagnerar vi och slutar leva. Förväxla inte heller manlighet och kvinnlighet med något naturligt ont eller gott.]

Nej, min positiva inställning hade bottnat i att jag tycker det är kul att vara med i den demokratiska och samhälleliga processen. Just i detta fall så hade jag dessutom en hel del åsikter och synpunkter så intresset borde varit på topp.

Så var dock inte fallet.

Jag litar inte längre på staten. Jag litar inte längre på dess representanter. Jag litar inte längre på vår demokratiska process.

Varför ska jag lita på någon som inte litar på mig?

Varför ska jag ha förtroende för någon som inte har förtroende för mig?

Hur kan jag förväntas ha förtroende för ett samhälle där födsel per automatik leder till brottsmisstanke?

Kort och gott, den här opinionsundersökningen är den första jag inte bara lämnat obesvarad utan noga rivit i bitar.

För övrigt var svarsblanketten inte bara miljömärkt utan även integritetsmärkt. Problemet var dock att i samma andetag som man hänvisade till sekretess och lagskydd så påpekade man att kompletterande uppgifter rörande bl.a. yrkesroll redan inhämtats. Förtroendegivande och integritetsvänligt så det förslår.

Även om man bortser från detta så associerar jag numera alltid den här typen av överslätande integritetssvammel till något specifikt. För att tala i klartext: PKU någon? Känner du inte till PKU-registret och hur det respekterats av våra s.k. integritetsvärnande myndigheter så rekommenderar jag följande läsning:

TT - Sockerfritt integritetsförakt

Jag störde mig också på följande text i svarsblanketten:


Om nu mitt svar är så fantastiskt viktigt så ber jag att få påpeka att opinionsundersökningar kräver etablerade förtroenden hos allmänheten. Det innebär att alltid värna demokratiska fundamenta. Det omfattar inte bara mig utan även Harald och alla andra medborgare.

Framförallt omfattar det vår regering och riksdag.

No. 2 - Julklappen

Den andra händelsen är från dagarna innan julhelgen. Jag hade just kommit ut från Hötorgets t-banestation och var på väg uppför rulltrappan mot Malmskillnadsgatan. En bit därifrån fanns nämligen utlämningsstället som hade det som sedermera skulle paketeras till en julklapp.

Jag står där i rulltrappan och ser plötsligt att vid rulltrappans slut finns en stor övervakningskamera monterad. Utan att egentligen tänka så vänder jag reflexmässigt ned ansiktet. Jag känner obehag. Helt utan någon rationell anledning. Jag menar, jag ska ju bara göra en akutinsats för att få julklappsbestyren ur världen och sedan vända hemåt igen. Men där står jag och känner obehag.

Rulltrappan är lång och jag vänder mig bakåt, än en gång utan någon rationell anledning. Då växer obehaget än mer. För nu inser jag att det rena mjölet i min påse blivit om inte svart så i varje fall grått. Som bekant är det inte jag som avgör mjölets färg utan den som övervakar. Att bete sig som jag gjorde där i rulltrappan ser för den som övervakar potentiellt misstänkt ut. Vad är det jag har att dölja? Att svaret på den frågan är "min oskuld" gör inte saken bättre. Kameran har ju redan etablerat skuldspotential. Jag har "betett mig". Att jag inte hade vett nog att "bete mig normalt"! Smart Thomas! Ditt dumma nöt! Ditt valboskap!

När jag senare på kvällen reflekterade över detta så kändes allt bara pinsamt och präglat av paranoia. Ändå bestod en känsla av gnagande obehag som jag inte kunde förklara eller förstå.

Kanske berodde det på lokus? Att jag befann mig i ett område av visst polisiärt intresse?

Kanske berodde det på att det dagarna innan skrivits om övervakningskameror i relation till kriminalitet i tunnelbanan?

Mina rationaliseringar var överflödiga för självklart förstod jag. Jag var dock inte beredd att acceptera det jag då innerst inne förstod.

För det jag sedermera både förstått och accepterat är att övervakningssamhället inte längre är en fantasi eller något abstrakt som ligger i framtiden. Så där lite om och när och beroende på.

Övervakningssamhället är inte längre något jag bara intellektualiserar eller något jag enbart skriver om och protesterar mot.

Övervakningssamhället är här.

Övervakningssamhället känns!

No. 3 - 1984

Just känslan är viktig att beakta. Det är ofta den som skiljer den som förstår ett skeende på ett logiskt plan från den som upplevt detsamma. Känslan återkommer också i den tredje händelsen.

Filmatiseringen av Orwells 1984 har jag sett flera gånger. När jag nyligen såg om den så hade det passerat några år sedan sist. Det märktes på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Den dystopiska handlingen upplevde jag denna gång på ett djupare plan. Det som började som en smula olust utvecklades under filmens gång till en djup obehagskänsla. I slutscenen när huvudkaraktären Winston Smith kapitulerar för storebror även mentalt så kände jag mig fysiskt illamående. Obehagskänslan höll faktiskt i sig större delen av dagen och även detta kopplar jag till insikten om att övervakningssamhället är här och nu.

Det går inte att distansera sig mot det som ingår i vår vardag.

Det som skrämmer mest är inte dess effekter utan att så många alltjämt är likgiltiga.

No. 4 - Säljare av mobilabonnemang

Jag har större delen av mitt vuxna liv haft en hatkärleksrelation till säljare. De negativa känslorna (hat är ett för starkt ord att använda) bygger, kanske inte helt förvånande, på att säljare kan vara otroligt jobbiga, påträngande och respektlösa. De positiva känslorna bottnar i att säljare ibland erbjuder rejält bra argumentationsmotstånd. Om man som jag är intresserad av argumentation och, som i allt annat jag har ett intresse av, önskar förkovra mig i det så är det inte helt enkelt att hitta sparringpartners som kan bistå i den utvecklingen. Somliga säljare är därför fantastiska kunskapskällor och de är inte bara gratis utan ber i många fall om att få gå en dust.

Jag vill tona ned bilden av en boxningsring och ett par testosteronstinna orangutanger som maskerats till fighters. Min egen erfarenhet av argumentation ansikte-mot-ansikte är nämligen att det alltid gäller att hålla huvudet kallt och hålla känslor i schack. Därmed inte sagt att känslor skall uteslutas för i alla liknande sammanhang finns en styrka i att kunna beakta dem och spela på dem - inom de räjonger som är hederliga. Vi är trots allt människor av kött och blod med både hjärna och - kanske framförallt - hjärta. Egentligen ingen skillnad mot argumentation på nätet utan kanske bara ett förtydligande av att det är viktigt.

För att komma till saken, i större matvaruaffärer och köpcentra är det vanligt med säljare av mobilabonnemang. De här människorna är sällan av intresse ur mitt förkovransperspektiv då de allt som oftast är oerfarna löneslavar. De bygger dessutom sin säljteknik på att ta ett snabbt och rejält kliv in i den potentielle konsumentens privata sfär och sedan spinna vidare på den minimala chock - eller i varje fall kontrollförlust som kan uppstå av detta. Samma psykologi som gatubedragare använder på turistorter världen över fast i något mer rumsren form. Svårt att möta om man inte själv kan knepen. Annars förhållandevis enkelt.

Sättet min reaktion förändrats till dessa säljare under senare tid är till en där jag helt dödar all potential för fortsatt interaktion. Om jag tidigare slösade ett antal meningar med ett försök till ett leende i mitt anlete så har detta numera reducerats ned till one-liners. Den typiska frågan "Ringer du med mobilföretag X idag?" möts därför av fortsatt gång, en halv blick och svar som:

Kanske det.

Vad ringer du själv med?

Vem frågar?

Visst kan man knyta denna reaktion till allmän leda med den här typen av säljaktiviteter. Jag har dock alltmer förlikat mig med att det jag triggas av är det faktum att en utomstående tar sig friheten att jaga personlig information om mig. Det spelar ingen roll att den information man gräver efter är blygsam och för de allra flesta människor ointressant.

Det handlar om principer.

Jag delar gärna med mig av mig och min person men då ska det ske baserat på förtroenden och på mina villkor.

Medborgarens reaktionsförändring

Aktiva reaktionsförändringar
De exempel på händelser jag nämnt i detta inlägg där reaktionsförändringar synliggjorts bygger alla på förändrade aktiva reaktioner. Jag har identifierat dem pga att min aktiva reaktion i en specifik situation förändrats mot tidigare erfarenheter och liknande situationer. Men finns det måhända även passiva reaktionsförändringar? M.a.o. förändringar som dämpat reaktioner?

Jag tror det.

Passiva reaktionsförändringar
Hur har den strida strömmen av integritetskränkande initiativ påverkat oss ur ett vidare perspektiv? Jag hävdar att vi passiviserats.

Vi har redan vant oss vid demokratiföraktet och den tillhörande integritetsmisshandeln. Vi reagerar knappt längre när vi hör talas om nya integritetskränkningar. Med "reagerar" menar jag att det som tidigare möttes med upprördhet och känslostorm har nu anpassats enligt självbevarelsedriftens mekanismer. För det är tyvärr så att om oförrätter begås återkommande och, om inte vardagligen så i varje fall, regelmässigt så blir det nödvändigt att hantera detta genom att dämpa den reaktion de utlöser.

Men avtrubbning, ty det handlar om avtrubbning, är ingen långsiktig lösning. Det är symptombehandling som i sig själv är nedbrytande om den får fortgå.

I värsta fall leder det också till att vi agerar selektivt och tappar våra definitioner och principer. Risken för detta ökar givetvis när det är så starka krafter vi kämpar mot och de attacker vi utsätts för är så många att vi ofta inte har något annat val än att välja våra strider.

Förvridna reaktionsförändringar
Inte nog med att våra reaktionsmönster förändrats såväl aktivt som passivt. Jag tror också att våra reaktioner helt enkelt förvridits. Med detta menar jag något mer specifikt och gripbart, för de aktiva och passiva reaktionsförändringar som redan avhandlats tyder ju redan på ett förvridet reaktionsmönster.

Det jag avser är sådant som intensitet och proportionskoppling i relation till reaktioner.

Det mest nyliga exemplet på detta är hur beskedet mottogs om att ACTA stött på patrull i Europaparlamentet. Applåder och hurrarop!

Ett annat relativt nyligt exempel är att överföringen av SWIFT-data till USA stoppade. Även detta möttes av glädjestormar!

Missförstå mig inte! Självklart ska vi fira delsegrar. Självklart ska vi glädjas åt framgång. Självklart var även jag strålande glad åt detta!

Det jag menar är att denna typ av glädjeämnen måste betraktas ur ett helhetsperspektiv. Gör vi inte det så kommer vi ofelbart att hamna i ett tillstånd av förvriden reaktionsförändring.

För så här är det:

I en annan tid och på en annan plats hade en aktivitet jämvärdig FRA-lagens införande lett till att Riksdagshuset stormats och de antidemokratiska medlöparna giljotinerats.

I en annan tid och på en annan plats hade initiativ som ACTA och överföring av SWIFT-data renderat riksrätt och arkebusering för landsförräderi.

För att ni inte ska svälja tungan av oro så ber jag att få förtydliga att jag självklart och inte på något vis menar att vi ska ta till vapen eller göra revolution. Jag vill bara att vi av respekt för demokratin, framtiden och historien som facit måste kalibrera synen på det krig som nu utkämpas. Gör vi inte det så befarar jag nämligen att framtiden i sitt sköte kommer ha historiska återupprepningar som vi alla helst hade undvikit.

Det är ett mycket högt spel med stora insatser som nu förs. Att våra demokratiska representanter inte tycks inse detta är inte ett giltigt skäl för oss att glömma detta faktum.

När demokratins grundvärderingar inte respekteras och dess representanter inte lyssnar är det istället berättigat att vi vaknar ur slummern och ifrågasätter.

Är det rimligt att låta den fria världens diktatorer slippa ansvar? Bristande ansvar måste få konsekvenser. Hur utkräver vi detta ansvar och vilka konsekvenser ska det få?



Läsvärt: Kapten Josh Blodöga listar punkter. Gårdagens lågvattenmärke står UNT och Lars Nilson för som varken förstått det här med nätet, dess funktion eller remixkultur. Trots Sundsvalls Tidnings anmälan har Transgenus dock redan återuppstått. Även Cybernormer skriver om Transgenus och undrar vad som händer om man smurfar ett kön? Sista inlägget om Transgenus står Opassande för. Jinge visar en Mohammedbild. JörgenL skriver mycket bra om representativ demokrati. Då mitt inlägg behandlar förtroenden lyfter jag även JörgenL:s alltjämt aktuella inlägg om detta. Utan att ta ställning till det som föranlett uppmärksamheten (jag har inte hunnit läsa det) så tycker jag det är fullkomligt underbart att transparensen bibehålls även om det innebär att gräla offentligt. Vi är så jäkla bra! Sist men inte minst ska ungjävlarna sluta knarka medelst repression.